alltruntomkringochjag.blogg.se

Jag. Orkar. Inte. Jag orkar inte kämpa för att få operation genom landstinget. Jag/vi har haft så otroligt mycket emot mig/oss, och jag är helt slut. Precis när jag hade börjat komma ur en av många depressioner, så dog min pappa hastigt. Han fick sepsis med massa följdgrejer, och dog av hjärtstopp en vecka efter. Detta var i juni. I juli höll vår bebis på att dö i magen. De tog ut en livlös flicka med urakut kejsarsnitt. Men de fick liv i henne 💕 MEN, hon hade en aggressiv och svår infektion. Hon hade fått sepsis 😔 Men efter några veckor blev hon bra. Hon fick hjälp i tid. En skitsak för andra kanske; men med sista barnet som jag hade längtat efter att amma länge, så funkar inte amningen. Efter att jag stått på mig så visar det sig tillslut att jag har rätt med mina misstankar; tungbandet klipps vid tre månader, men inte tillräckligt. Jag har kämpat på. Ammat, pumpat, gett flaska. Tillslut fick jag börja övergå mer till ersättning då jag höll på att ta slut helt. Förkrossad. Mitt i allt. Jag missade alltså förlossningen med sista barnet. Första dagarna i livet med sista barnet. Och dessutom amningen (som jag älskar), med sista barnet. Men jag hade fått en tid snabbt till kirurg; heja, nu är det min tur. Nu får jag operationen som jag längtat efter i tio år. Men icke. Jag har alltså fått en väldigt hemsk diastas redan efter första barnet, som dessutom blivit värre och värre efter varje barn. Diastas är, för er som inte vet, när magmusklerna delat på sig. De delar alltid på sig när man är gravid för att bebisen ska få plats, men sedan ska de gå ihop igen. För vissa tar det lite längre tid. Vissa måste träna för att hjälpa musklerna ihop. Men mitt är så illa att det inte går göra något åt. En av mina passioner i livet är träning. Jag har tränat och kämpat med att få ordning på magen, men det går inte. Jag har en lång, bred och djup delning som inte kommer att gå ihop igen utan operation. Jag har även fått det bekräftat av experter. Mina problem av detta är att jag har konstant smärta i rygg, framfall som smärtar osv. Jag har ingen styrka alls i bålen. Jag mår även väldigt dåligt psykiskt av detta då jag ser gravid ut. Jag har dessutom överskottshud som hamnar i kläm i byxor osv. Jag har förstått att det är väldigt svårt att få hjälp genom landstinget med förlossningsskador, men kirurgen jag träffade hade redan bestämt att de minsann inte skulle hjälpa mig. Jag är 31 år, har sex barn och troligtvis många år kvar att leva. Min kropp, jag, måste fungera. Jag måste finnas för mina barn. Åter till början av mitt inlägg. Jag orkar inte kämpa för att få en operation. Jag är helt slut. Så den 27/11 har jag en tid till Art clinic för konsultation. Så får vi se vad en expert har att säga. Och vad de vill ha betalt för en operation. Jag räknar med 80 000kr 😓 Sedan får vi försöka lösa lån så att jag sedan kan leva påriktigt. Pengar är en plåga när de inte finns...