alltruntomkringochjag.blogg.se

Den 2 december fyllde vår underbara Franke fyra år 😍 Tänk att han blivit så stor! Vi hade lite kalas för släkten. Bjöd på mat och tårta. Franke var nöjd. Han var extra nöjd över att kusin-Signe sov över från den första till andra, alltså till hans födelsedag. Godingar ❤️ Tyvärr gick min fantastiska brukare bort på kvällen 😔 I tre och ett halvt år har jag känt denna underbara människa, och han har blivit som en familjemedlem. Så det gör otroligt ont i mig. Igår tog jag med mig Görel och hälsade på min brukares mamma ❤️ Det har hänt så mycket detta året så jag är helt matt. Jag har aldrig gråtit så mycket som jag gjort det senaste halvåret. Sedan pappa dog. Imorgon är det exakt sex månader sedan han lämnade oss. Tänk att två så fina hjärtan slutat slå inom loppet av ett halvår 😔💕 Sorg är förjävligt och jag vill aldrig mer förlora någon. Men det kommer jag med största sannolikhet göra många gånger till. Ta hand om varann ❤️

Hej alles! Idag var jag i Göteborg på Art clinic. Min kära mor följde med mig ❤️ Jag var alltså där på konsultation för min diastasis recti. Kirurgen, Carolina Borén, sa att det är inget som kommer att läka av sig självt, eller som går att träna ihop. Vilket jag redan visste. Det hoppet har jag gett upp för tio år sedan (även om jag fortsatt träna). Hon sa att jag hade en väldigt illa delning. Väldigt lång. Men att detta skulle de absolut fixa. De kommer även ta bort överskottshuden, skära bort naveln och göra en ny. Så nu är det alltså bestämt; i mars går jag igenom en stor bukplastik. Det känns så sjukt overkligt. Detta har jag längtat efter i så många år. Förhoppningsvis kommer jag slippa konstant smärta. Jag kommer inte vara så begränsad i klädval som jag är nu (då jag inte vill få frågan om vi väntar barn igen). Men det kostar ju såklart sjukt mycket pengar. Vi kommer att låna en del genom art clinic (de har ett samarbete med Svea ekonomi), och en del av mamma. Så nu kommer vi få det riktigt tufft. Men vi fixar det! Vi har liksom inget val. Detta kommer öka min livskvalité något otroligt! Det pirrar i hela kroppen, och jag längtar så till mars! Jag kan inte fatta att detta verkligen händer! Att det snart är dags! På bilden ser ni hur magmusklerna ska se ut, och sedan diastas av olika slag. Den inringade är typ jag. En lååång och bred delning.

Häromveckan var jag på efterkontroll hos barnmorskan, och skulle då passa på att sätta in en spiral. Men min livmoder hade tydligen bestämt att det minsann inte är slut med barn än. Så det gick inte sätta in spiralen 😏 Jag har opererats för cellförändringar för några år sedan, så min tapp är väldigt kort. Så barnmorskan kunde då som sagt inte sätta in spiralen. Men tji får min livmoder, för nu har jag fått en tid för dagkirurgiska operation 😆 känns ju som ett skämt. Haha. Men gött att bli nersövd och slippa vara närvarande vid detta smärtsamma 😓

Idag fyller vår älskade hund Agneta 1 år 💕

Igår kom barnbidraget, så då var vi iväg och storhandlade i vanlig ordning. Det är lite olika vilka som åker. Ibland åker alla. Ibland jag och alla sex barn. Igår blev det jag, Simone och Görel. Jag ÄLSKAR att storhandla. Inte för att handlingen är rolig, utan för att det är underbart att fylla upp överallt. Vi köper alltid väldigt mycket av allt så att vi ska klara oss hela månaden. Förutom färskvaror såklart. Idag blir det till att laga massa mat och frysa in. Jag tänker att det är mycket bättre ekonomiskt att storhandla också. Och nu är vi i full gång att försöka orda så vi klarar oss ekonomiskt när jag väl ska operera mig. Hej hopp!

Kirurgen jag träffade på kirurgkliniken på SÄS menade förresten att jag hade för stor delning för att kunna göra något åt. Bah! 😒

Jag. Orkar. Inte. Jag orkar inte kämpa för att få operation genom landstinget. Jag/vi har haft så otroligt mycket emot mig/oss, och jag är helt slut. Precis när jag hade börjat komma ur en av många depressioner, så dog min pappa hastigt. Han fick sepsis med massa följdgrejer, och dog av hjärtstopp en vecka efter. Detta var i juni. I juli höll vår bebis på att dö i magen. De tog ut en livlös flicka med urakut kejsarsnitt. Men de fick liv i henne 💕 MEN, hon hade en aggressiv och svår infektion. Hon hade fått sepsis 😔 Men efter några veckor blev hon bra. Hon fick hjälp i tid. En skitsak för andra kanske; men med sista barnet som jag hade längtat efter att amma länge, så funkar inte amningen. Efter att jag stått på mig så visar det sig tillslut att jag har rätt med mina misstankar; tungbandet klipps vid tre månader, men inte tillräckligt. Jag har kämpat på. Ammat, pumpat, gett flaska. Tillslut fick jag börja övergå mer till ersättning då jag höll på att ta slut helt. Förkrossad. Mitt i allt. Jag missade alltså förlossningen med sista barnet. Första dagarna i livet med sista barnet. Och dessutom amningen (som jag älskar), med sista barnet. Men jag hade fått en tid snabbt till kirurg; heja, nu är det min tur. Nu får jag operationen som jag längtat efter i tio år. Men icke. Jag har alltså fått en väldigt hemsk diastas redan efter första barnet, som dessutom blivit värre och värre efter varje barn. Diastas är, för er som inte vet, när magmusklerna delat på sig. De delar alltid på sig när man är gravid för att bebisen ska få plats, men sedan ska de gå ihop igen. För vissa tar det lite längre tid. Vissa måste träna för att hjälpa musklerna ihop. Men mitt är så illa att det inte går göra något åt. En av mina passioner i livet är träning. Jag har tränat och kämpat med att få ordning på magen, men det går inte. Jag har en lång, bred och djup delning som inte kommer att gå ihop igen utan operation. Jag har även fått det bekräftat av experter. Mina problem av detta är att jag har konstant smärta i rygg, framfall som smärtar osv. Jag har ingen styrka alls i bålen. Jag mår även väldigt dåligt psykiskt av detta då jag ser gravid ut. Jag har dessutom överskottshud som hamnar i kläm i byxor osv. Jag har förstått att det är väldigt svårt att få hjälp genom landstinget med förlossningsskador, men kirurgen jag träffade hade redan bestämt att de minsann inte skulle hjälpa mig. Jag är 31 år, har sex barn och troligtvis många år kvar att leva. Min kropp, jag, måste fungera. Jag måste finnas för mina barn. Åter till början av mitt inlägg. Jag orkar inte kämpa för att få en operation. Jag är helt slut. Så den 27/11 har jag en tid till Art clinic för konsultation. Så får vi se vad en expert har att säga. Och vad de vill ha betalt för en operation. Jag räknar med 80 000kr 😓 Sedan får vi försöka lösa lån så att jag sedan kan leva påriktigt. Pengar är en plåga när de inte finns...

Idag är jag trött!! Jag har inte sovit riktigt eller inte ens någorlunda på flera veckor. Inatt sov jag i princip ingenting, och då skulle ju såklart Dite vakna klockan fem just idag. Dite som är världens lilla gnällis för tillfället ;)
Nu sitter jag, Dite, Edgar och Kristoffer faktiskt, här i soffan. De har fortfarande inte plogat utanför vårt så Kristoffer tog en föräldradag och stannade hemma. Skönt och mysigt. Tokigt pengamässigt då Kristoffer varit väldigt mycket föräldraledig det senaste. Men vi klarar oss nog. Vi får njuta extra mycket av att vara med varandra!

Idag står ju givetvis skottning på chemat. Jäkla snö!!! Ja, jag vet att snön kommer varje år. Nej, jag är inte förvånad. Jag hatar när folk skriver och säger "snön kommer varje år. Varför är folk så förvånade?" Jag tror inte folk är förvånade. Men hatar man snö klagar man nog gärna lite. VARJE år!!
Samma som de som gillar snön, de jublar ju gärna. Men det säger aldrig någon " snön kommer varje år. Varför blir folk glada?" Räcker det inte att bli glad en gång liksom? ;)

Jaja!! Nu får jag nog ta mig lite mer kaffe!!

Jag gör så gott jag kan att komma igång med bloggen igen!!! Lyckas helt ok än så länge ;)
För tillfället sitter jag med en kopp kaffe i soffan med Edgar. Eskil ligger på golvet bredvid.
Men strax aka jag dra igång och fortsätta med min superstorstädning av huset.

Ha en fin dag!!